Här är vi igen.

Man kan aldirg njuta lika mycket av något man inte kämpat för, något som kom alldelse för lättvindigt.

Och du slogs aldrig för mig, du ansträngde dig inte. Du stötte aldrig, bjöd aldrig, smickrade aldrig, kysste aldrig. Du satt som en litet barn vid en myrstack och petatde med en pinne i vårt förthållande för att se vad som skulle hända, "men om jag ställer in den där dejten, vad händer då? Ger hon upp?". Fy fan, vad jag önskar att du någonsin ansträngt dig lite för mig, kastat dig in, någonsin uttryckt något. Brunnit! Älskat! Vågat! Varit lite mer dålig såpa som visas runt 12 på tv3, kunnat offra något, varit lite stoltare över mig och visat upp mig lite mer.

Nu känner jag mig mest som sysselsättningen som får heta "nej, jag gör inget speciellt" när du svarar i telefon, hon som tar dig ifrån alla andra bättre sysselsättningar du kunnat ängna dig åt, henne du aldrig kämpade för...

Henne du aldrig kämpade för!

Jag letar.

"När andra säger: "Vem tror du egentligen att du är?" kan man faktiskt svara: "Hur skulle jag kunna veta det?"

Man måste inte själv veta, ibland räcker det faktiskt med att leta."

Wow!

Allt jag ville var att skriva något som Laakso sjöng för mig en gång: Köpte ett TV-spel för att underhållas lätt, men jag såg igenom det; jag är alldeles för smart för att luras av mig själv.

Snöflingorna faller på mitt huvud

- dom fortsätter falla.

"Jag vet inte vad det är sa jag, men den här vintern har jag inte alls deppat ihop som jag brukar göra på vintrarna", "det är för att du blivit äldre" sa du och jag svarade att jag trodde att det var tack vare dig. Och du hade fel och jag hade rätt. Och jag vill inte vara tillbaka här på ruta ett med vinter som smyger in överallt, ända in i själen. Vill inte vara tillbaka här på ruta ett med för mycket skit och för lite ork.

Men trots allt så vet jag att jag likförbannat alltid hamnar där, för jag vet att allt faller, om än bara lite i taget. Och jag vet att du vet det lite mer.

Men jag har inte blivit äldre, bara en del av dej. Och allt faller.

Semester

- tur och retur.

Det är när man kommer hem från en resa och inser att man inte har något att komma hem till som man överväger att göra något med sitt liv. "Man kanske skulle börja plugga, lära sig ett nytt språk, gå en drejkurs, skriva en bok eller komma med i Idol", tänker man och ser hur de tomma dagarna blir till veckor, till månader, till år och till en livstid. Och jag är livrädd att vakna en dag, vara 60 och tänka "Oj, var det inget mer än det här? Tänk om jag gjort allting annorlunda". Livrädd över det faktumet som alltid varit fastslaget: Språkkurs, bok eller Idol duger inte, jag måste våga hoppa. Måste våga kasta mig ut från klippan som är det här livet, för här blir jag aldrig nöjd. Här blir jag som er. Och jag hade alltid högre ambitioner.

Det är när man kommer hem från en resa och inser att man inte har något att komma hem till som man förstår att livet är för stort för Sundsvall.

Indien

"Tank pa att det ar mycket lagre standard pa hotellen har" ekade reseledarens ord i mitt huvud nar jag steg in pa vart hotellrum med stor dubbelsang, toalett med dusch, AC, TV och kyl. Samma ord ekade aven i huvudet nar jag nagra timmar senare gick forbi den palmbladshydda som en indisk familj kallar sitt hem.

Allting har ar sa fruktansvart svart att ta in, sa svart se det har som nagot sant, nagons verklighet och inte annat an ett litet hal i min tillvaro. Allting ar sa annorlunda och Indien ar det land som hittills gjort storst intryck av alla, pa mig.

Men nar jag kan kombinera intryck, insikt och kunskap med en alltid stralande sol, 35-gradig varme underbar strand och trevliga manniskor pa min semster kan jag inte annat an jubla och saga att indien ganska snabbt letade sig upp bland top-tre pa semasterlandslistan.

Slutsats: Jag har det fantastiskt har i Indien och skulle inte vilja vara nagon annanstans. Nagon dag kommer jag tillbaka hit och jag langtar redan.

Man kan hitta allt på IKEA

Jag är livrädd för många saker, så är det bara, hur jag än försöker spela modig, stolt och ofelbar. Hur jag än skriker, gormar och hatar så är jag bara en liten flicka som mest av allt vill att någon finns där och håller om mig.

Tack för att du insåg det idag, det känns som att du var den första.