Väl hemma

- hinner livet ikapp.

Det känns som att jag vill nypa mig själv i armen för att fatta, men jag vet att det inte skulle hjälpa. Så fort jag såg min ytterdörr så var det som att jag inte ens varit bortrest. Jag läste någonstans om att man aldrig blir densamma igen efter en resa, kanske är det så, kanske inte. Kanske är det för att jag själv har förändrats som allting här hemma känns så fruktansvärt vanligt, som om att tiden här inte gått, utan väntat på mig. Kanske är det saknaden av förändringen som värker, allting skulle ju ordna sig efter två veckor i Thailand.

Just nu känns det bara tomt och farligt. Det känns som att jag snart faller och faller utan att någon (eller något) står nedanför mig och tar emot. Och tyvärr så går det inte att prata förnuft med känslorna. "Tyvärr" eftersom att mina borde ha sig en rejäl avhyvling, "tyvärr" eftersom att jag faller och faller mot de armar som är minst sannolika att bemöda sig att fånga mig. Varför?! Allting skulle ju ordna sig efter två (visserligen underbara) veckor i Thailand!

Och varför pratar alla om den gråa hösten? Det är den svarta vintern som är farlig. Den som brer ut sig någon gång efter nyår, efter att alla tänkbara fester redan blivit uppfestade, efter redan för många isande buss-väntar-timmar. I år ska jag hålla mig över ytan allt jag kan, det är åtminstone vad jag borde göra, för allting skulle ju ordna sig efter två veckor i Thailand.

Varför sitter jag här med läxor upp till öronen, ett tomt kylskåp och ouppackade väskor? Allting skulle ju ordna sig efter Thailand!

Och ni saknade mig inte ens. Era jävlar.

"Someday I'll be stuffed in some museum,
scaring litte kids
with the inscripture "carpe diem",
something I never did..."