Klockan är 4.30

- och sömnproblemet är det minsta av dem.

Vi pratade om din soffa, den som är begagnad, blommig och nästan lite för designad på 80-talet. Jag lät min kapitalist ta över och påstod att nya möbler är bättre än begagnade; "Vem vet hur många barn som blivit till i den här soffan? Och vart alla fläckar kommit från?".

Inatt tänkte jag och insåg att det är samma sak att träffa människor som att köpa möbler. Enda skillnaden är att kapitalistalternativet fallit bort när man träffar en person. Vi är alla mer eller mindre begagnade. Jag är som din blommiga soffa från 80-talet. Fast jag kan berätta om mina fläckar. Och du kanske kan förstå.

Din soffa är trasig och jag tror att du sa att den gick sönder nästan direkt efter att ni köpt den. Jag jag antar att jag gjorde samma sak. Gick sönder. Direkt. Och det är jobbigt att du inte är typen som väntar, jobbigare att jag inte är typen som ber, men jobbigast att jag snart gör det ändå.

För jag är ingen soffa, du vet varför jag är trasig. Jag är ingen soffa! Du behöver inte lägga ner tid på att laga mig. Jag är ingen soffa och jag skulle bli glad om du fanns där när jag blir hel igen.

Snälla?

Söndag

Det gör inte ont längre. Det känns för tillfället nästan som att en sten har lyfts bort.

Vi får se hur länge det håller i sig...

Vintern är här.

- lika svart som vit.

Jag vet inte vad jag ska skriva, men jag ville bara att ni skulle veta att det är något i mig som gör väldigt ont just nu. Det är svårt att förklara också, det känns som att bli ihoptryckt, känns som att jag bara vill försvinna, men vet att det gör mer ont om jag släcker alla lampor och lägger mig under täcket. Ensam.

Det är farligt att vara ensam. Farligt att sova ensam. Mamma åker iväg imorgon och lämnar mig till farligheten. Det gillar varken jag eller min kärleksmage som för övrigt fortfarande är i uppror mot allt. Mest mot mig.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har bara tusen låtcitat i hjärnan som nästan berättar hur det inte riktigt känns. Och jag borde sova, men varje minut här gör kroppen tyngre och med tyngden mindre vilig att lämna stolen. Och jag borde vara ärlig, men även varje minut med lögner gör kroppen tyngre och tyngden gör att jag blir mindre villig att sluta ljuga.

Berätta att jag är oersättbar och min kropp blir lätt.

"But I rather be your friend
than to never see you again,
I'd rather be your friend."

Förlåt.

- JAG är ett skämt.

"Det är sent och det dröjer lite till,
innan blommorna slår ut.
Snart har helgen vecka 48 tagit slut."

And now, it all makes sense.

Fanfanfan

Kärleksmagen är i uppror på flera håll och idag kände jag ett fruktansvärt sug att få lyssna på Kent. Berg & Dalvana och Noll, och fråga mig inte vartifrån det kom. Jag gillade ju faktiskt aldrig Kent.

Och trots att jag oftast har saker för mej nu för tiden, så känns det ändå som att jag inte gör något alls. Den känslan tror jag inte ens att Kent kan förklara för mig. Förresten så trodde jag för några månader sen att jag hade svårt att sova. Jag bedrog mig. De senaste veckorna har jag somnat timmar efter ljuset slocknat och vaknat timmar efter klockan ringt. Nu har jag svårt att sova.

Och någon sa en gång att vintern är dödens tid, dödsantalet börjar stiga i december. Gamla kroppar orkar inte mer längre när det blir kallt. Det oroar mig. Och nu oroar det dig med eller hur?

Blä. Jag återupplever historien med att falla hårt åt helt fel håll. Jag kan inte bestämma mig om livet handlar om att fallet, slaget i marken, att resa sig igen eller att våga hoppa på nytt.

(Tack Kent, det tar nog ett tag tills nästa gång.)

"Jag är rädd att man glömmer,
glömmer allt,
som vi glömde att vi
älskade varandra"