Fanfanfan

Kärleksmagen är i uppror på flera håll och idag kände jag ett fruktansvärt sug att få lyssna på Kent. Berg & Dalvana och Noll, och fråga mig inte vartifrån det kom. Jag gillade ju faktiskt aldrig Kent.

Och trots att jag oftast har saker för mej nu för tiden, så känns det ändå som att jag inte gör något alls. Den känslan tror jag inte ens att Kent kan förklara för mig. Förresten så trodde jag för några månader sen att jag hade svårt att sova. Jag bedrog mig. De senaste veckorna har jag somnat timmar efter ljuset slocknat och vaknat timmar efter klockan ringt. Nu har jag svårt att sova.

Och någon sa en gång att vintern är dödens tid, dödsantalet börjar stiga i december. Gamla kroppar orkar inte mer längre när det blir kallt. Det oroar mig. Och nu oroar det dig med eller hur?

Blä. Jag återupplever historien med att falla hårt åt helt fel håll. Jag kan inte bestämma mig om livet handlar om att fallet, slaget i marken, att resa sig igen eller att våga hoppa på nytt.

(Tack Kent, det tar nog ett tag tills nästa gång.)

"Jag är rädd att man glömmer,
glömmer allt,
som vi glömde att vi
älskade varandra"