Klockan är 4.30

- och sömnproblemet är det minsta av dem.

Vi pratade om din soffa, den som är begagnad, blommig och nästan lite för designad på 80-talet. Jag lät min kapitalist ta över och påstod att nya möbler är bättre än begagnade; "Vem vet hur många barn som blivit till i den här soffan? Och vart alla fläckar kommit från?".

Inatt tänkte jag och insåg att det är samma sak att träffa människor som att köpa möbler. Enda skillnaden är att kapitalistalternativet fallit bort när man träffar en person. Vi är alla mer eller mindre begagnade. Jag är som din blommiga soffa från 80-talet. Fast jag kan berätta om mina fläckar. Och du kanske kan förstå.

Din soffa är trasig och jag tror att du sa att den gick sönder nästan direkt efter att ni köpt den. Jag jag antar att jag gjorde samma sak. Gick sönder. Direkt. Och det är jobbigt att du inte är typen som väntar, jobbigare att jag inte är typen som ber, men jobbigast att jag snart gör det ändå.

För jag är ingen soffa, du vet varför jag är trasig. Jag är ingen soffa! Du behöver inte lägga ner tid på att laga mig. Jag är ingen soffa och jag skulle bli glad om du fanns där när jag blir hel igen.

Snälla?