I verkligheten

Jag är en extrem känslomänniska. En dålig dag, när jag känner mig nere, går inget runt. Jag kan inte ens låtsas. Det är då jag fräser åt alla som går förbi, hatar allt och skriver små upprivna meddelanden i min blogg trots att jag egentligen bara vill ha en kram. Hur gör folk som håller god min när de mår som sämst? Jag kan inte.

Ingen charmig egenskap sånna här dagar kanske. Jag lever på hopper att jag är tillräckligt trevlig mina bra dagar, så att de som tvingas umgås med mej kan stå ut med de dåliga.

(Lämna mig inte om jag slår dig, håll om och fast mig stället. Tills jag inte är arg längre, tills jag slutat slå. Jag vill bara ha en kram.)

Överskrift.

JAG ORKAR INTE!

Alla bara tjatar! Pappa för att jag inte har skaffat ett jobb, mamma för att jag inte städar, skolan vill ha läxor gjorda, reklampelarna påstår att jag inte duger, tvn kritiserar mitt liv och alla människor runt omkring mig har sin åsikt på allt; "gör inte så, gör såhär", "du kanske borde sluta med det där?" och "det hade blivit lättare om du bara...".

Hur ska man höra sin egen stämma när den ständigt blir överröstad?

Det värsta är att alla andra röster antagligen stämmer bättre än min. Jag borde skaffa ett jobb, städa, göra läxor, inte göra så, utan så, sluta med det där och börja med det här. Men jag orkar inte. Och alternatviet att inte orka finns inte. Jag hatar att inte ha ett val. Och sakerna byggs upp på hög och jag tror (fast mest önskar) ytligt att jag en dag ska komma ur min vinterdepp och orka, jag tror det som en tröst, för att slippa ta tag. Men innerst inne vet jag att det inte blir lättare.

När man granskar människor i smyg verkar deras liv så enkla. Alla verkar ha det så lungt och skönt. Men jag vet att jag inte är den enda som kännt såhär, inte den enda som känner såhär. Hur hjälper det mej? Jag vill ha sympati och jag vill känna andras kaos för att orka min egen.

Och varför kan ni inte bara sluta tycka saker om mitt liv? Ni vet inte ens vad jag behöver. För jag bergär inte att alla ska älska mig egentligen, jag skiter i vad ni tycker om det jag gör. Allt jag ber är att någon enda betraktar mig som den enda på jorden.

Jag har börjat att lyssna på Kent igen. Inget förklarar min sinnestämmning bättre än det.

Vintern är ett helvete. Låt mig vara!

Snöstorm

- inne och ute.

Vet du vad? Jag hittade ett lite gammalt mail idag, som jag aldrig skickade till dig. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Här läser du det antagligen aldrig, men det är det närmsta jag kommer.

"Jag fattade nog aldrig riktigt vad du menade med att du tänker för mycket. Jag fattade aldrig vad du menade med att det var jobbigt. Jag fattade aldrig förrän idag, eftersom att det alltid varit jag och du. Du och jag. Och vi tänkte alltid för mycket tillsammans. Vi tänkte för ett litet land i Afrika, och det var normalt för så gjorde vi alltid. Och helt plötsligt är jag här ensam, jag tror att du försvann i helgen men jag tänker fortfarande för mycket. Jag fattar nu, det är jobbigt och det gör ont. Det är kaos och uppochner. För det finns ingen annan att dela landet i Afrika med. Alls. Och ibland ser jag bara ner på alla andra människor för att dom inte tänker. Och ibland vill jag bara dra täcket över huvudet. Vart är alla åsikter? Alla visioner? Jag vill inte tänka mer, inte ha mer åsikter eller visioner. Jag fattar nu, det är jobbigt och upppochner. Jag och du, du och jag. Vi tänker inte för ett land i Afrika längre. Vi gör ingenting. Jag saknar dig och jag saknar oss. Förlåt."

Vet du vad? I think, therefor I am. I write, therefor I am... sad? Lika självklart som patetiskt, som ohjälpligt, som tragiskt, som... Mig. Du fick mig inte alltid att må bra, men aldrig heller att må såhär dåligt som jag gör nu. Jag läste en annan text om dig där jag skrev att allt jag önskade var att få vara din prinsessa i nylackerade skor.

Jag önskar att jag såg då att jag faktiskt var din drottning, över ett litet land i Afrika och över hela världen. Jag saknar dig och jag saknar oss. Tack.

Lite för januari

- lite för hårt.

Jag menar inte allt jag säger och jag säger inte allt jag menar. Men jag försöker att inte ljuga, i alla fall inte medvetet. Jag försöker leva som jag lär och att inte döma andra. För till sist gör jag samma misstag som dem. Det brukar bli så. Nej, det blir alltid så. Jag hamnar i olustiga situationer och då vill jag inte att andra dömer mig. Jag är ju egentligen säker på att alla gör så gott de kan.

Jag gör fanimig så gott jag kan, men av någon anledning blir det alltid problem. Sa jag alltid? Jag menade det. Det känns som om att problemen hade försvunnit om man lagt sig ner och töat bort med snön, men samtidigt vet jag att dom inte gör det. Och vetskapen till trots är jag handlingsförlamad, varje tanke och varje muskelrörelse känns överflödig. Varje blinkning och varje andetag. Allting är lite för jobbigt, lite för överväldigande, lite för svårt att greppa.

Jag kan inte göra något, jag kan inte påverka min situation och det är januari ett bra tag till. Kärleken retar mig ett bra tag till. Dina sår gör ondare i mig än mina egna (ett bra tag till); du vet inte om det och kommer aldrig få veta. Någon sa känslomässig bergochdalbana, jag kan bara nicka och hålla med.

En örfil hade varit skönare. Döm mig inte.

Första dagen av 365

- det börjas på botten.

Och nu är det min tur att go fucking crazy för att allt handlar om dig. Varenda hopplös och sömnsjuk tanke i varenda sniglande minut av detta helvete till nyårsdag.

Säg något. Snälla; prata med mig!