Lite för januari

- lite för hårt.

Jag menar inte allt jag säger och jag säger inte allt jag menar. Men jag försöker att inte ljuga, i alla fall inte medvetet. Jag försöker leva som jag lär och att inte döma andra. För till sist gör jag samma misstag som dem. Det brukar bli så. Nej, det blir alltid så. Jag hamnar i olustiga situationer och då vill jag inte att andra dömer mig. Jag är ju egentligen säker på att alla gör så gott de kan.

Jag gör fanimig så gott jag kan, men av någon anledning blir det alltid problem. Sa jag alltid? Jag menade det. Det känns som om att problemen hade försvunnit om man lagt sig ner och töat bort med snön, men samtidigt vet jag att dom inte gör det. Och vetskapen till trots är jag handlingsförlamad, varje tanke och varje muskelrörelse känns överflödig. Varje blinkning och varje andetag. Allting är lite för jobbigt, lite för överväldigande, lite för svårt att greppa.

Jag kan inte göra något, jag kan inte påverka min situation och det är januari ett bra tag till. Kärleken retar mig ett bra tag till. Dina sår gör ondare i mig än mina egna (ett bra tag till); du vet inte om det och kommer aldrig få veta. Någon sa känslomässig bergochdalbana, jag kan bara nicka och hålla med.

En örfil hade varit skönare. Döm mig inte.