torsdag, maj 25, 2006

Du kan inte rädda mig

- det finns det inte många som kan

Det enda jag behöver är någon som står stadigt, som håller mig i handen när havet stormar för hårt, världen snurrar för fort och natten är för mörk. Någon som kan hjälpa mig, skilja på rätt och fel, som lovar mig världen och sen ger den till mig. Jag behöver någon som släpper allt den har i händerna för att hålla mig över ytan och gör det med glädje.

Jag önskar att du vore och alltid varit denna någon mer än vad jag vet att du inte är det. Du säger att du kan bli den som står stadigt, men nu har din tid snart runnit ut.

Jag vill inte och du kan inte inse det men: Du kan inte rädda mig.

tisdag, maj 16, 2006

FAN!

Det kliar i hela kroppen. Jag har huvudvärk och känner att dunka huvudet i väggen hade varit en vettig lösning. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, och jag håller på att bli tokig men hinner inte för jag har för mycket att göra. Det kliar i hela kroppen! Varför är det ingen som hjälper mig?

söndag, maj 07, 2006

Jag tänker för mycket

- jag vet.

Nu är det bara en sak jag försöker sluta tänka på; psykologens lyckligt drömmande leende när jag berättade om mitt och ditt förhållande, hur jag känt för dig, hur jag känner för dig och hur jag tror att du känner samma sak. Han såg ut som ett barn på julafton, blev uppspelt och sa att han blev varm av att höra mig berätta.

Jag blev glad av hans leende, det bekräftade något i mig. Men det gjorde mig också vemodig. Ett vemod som faller över mig varje gång tanken återvänder.

Jag försöker att välkommna saknaden och vemodet precis som han sa att jag skulle göra, men det är svårt. För det gör ont.

Jag hoppas att vi inte kastade bort något stort.

Promenad genom stan.

- insikt utan utsikt?

Överallt propagerar dom hur jag ska vara, varje skyltfönster innehåller en skyltdocka och varje reklampelare ett budskap. Jag går genom stan och tänker att "någonstans på vägen så försvann jag", och jag vet att det är sant. Någongång sa jag att jag är trött på alla som ser likadana ut utan att veta om det, och någongång blev jag en sådan. Tjock, kort, ful och i ständigt behov av att vara vacker.

Jag är en av alla dom och vet inte längre om jag lurar mig själv eller inte, när jag tänker att jag är speciell för att du ser på mig som du gör, eller för att jag vet att jag åtminstone förändrat några få människors liv. Handlar livet om dig och mig eller om världen?

Egentligen handlar det bara om att må bra, det förstår jag, överallt utom i hjärtat. Och det jag behöver nu är förgängligt och svårfångat, men ändå något jag borde ta tag i. Jag borde kasta mig ut, men det vet jag att jag aldrig gör. Jag är en av alla dom, ynkryggar.

En dag...

måndag, maj 01, 2006

Yra tankar får vingar

- ibland måste dom släppas ut

Here we are again. Precis som förut. Precis som den där sista gången när det vart en gång för mycket. Here we are again. Som om att ingenting förändrats det minsta. Förutom att det är exakt tvärtom. Eller minns jag fel? Det är den som behöver den andra mest som ger upp, krälar på marken och snyftar om förlåtelse. Rollerna är ombytta nu, på alla möjliga sätt. Och det här fungerar inte länge.

Jag saknar det jag hatade som mest. Ditt sätt att alltid hålla det du lovar och tvinga mig att göra samma sak, din svartsjuka, din förmåga att tänka för mycket och mest av allt saknar jag att vara det enda i din värld. Jag saknar det jag hatade som mest. För precis som allt annat skönt så är det fruktansvärt onyttigt, är man bara två i en värld är det ganska sannolikt att man tillslut bara blir en.

Jag saknar de saker som gjorde dig till dig, saker som jag lärt mig att älska för att sedan lära mig att hata. Hata för att orka. Jag hatar dom inte längre för jag har inget att orka, men jag saknar det ändå. Det är ett steg framåt. Jag lär mig mer om mig själv hela tiden, alla behöver förändring. Men jag behöver inte dig längre, jag saknar dig bara för din personlighet. Det är ett steg framåt. Jag ska försöka fokusera mig på nuet istället och sluta kräla, vänskap borde vara lättar att hålla på samma vilkor. Den här gången vet jag mer om mig själv. Den här gången ska det verkligen fungera.

Det är åtminstone vad jag så gärna vill tro.