Promenad genom stan.

- insikt utan utsikt?

Överallt propagerar dom hur jag ska vara, varje skyltfönster innehåller en skyltdocka och varje reklampelare ett budskap. Jag går genom stan och tänker att "någonstans på vägen så försvann jag", och jag vet att det är sant. Någongång sa jag att jag är trött på alla som ser likadana ut utan att veta om det, och någongång blev jag en sådan. Tjock, kort, ful och i ständigt behov av att vara vacker.

Jag är en av alla dom och vet inte längre om jag lurar mig själv eller inte, när jag tänker att jag är speciell för att du ser på mig som du gör, eller för att jag vet att jag åtminstone förändrat några få människors liv. Handlar livet om dig och mig eller om världen?

Egentligen handlar det bara om att må bra, det förstår jag, överallt utom i hjärtat. Och det jag behöver nu är förgängligt och svårfångat, men ändå något jag borde ta tag i. Jag borde kasta mig ut, men det vet jag att jag aldrig gör. Jag är en av alla dom, ynkryggar.

En dag...