Långa dagar

- sömnlösa nätter.

Jag har aldrig sovit så dåligt en hel natt som jag gjorde inatt. Vet inte om det berodde på överdoserad hostmedecin, svajiga känslor eller arbetslöshetens obefintliga dygnsrymt, men det blev nog inte mer än en timmes total nattsömn någon gång mellan fyra och åtta. Resten av tiden spenderade jag med att tänka. Tänka kan vara förödande.

Just nu har jag ingenting. Min familj har flyttat från mig, jag har ingen pojkvän, inget jobb så långt ögat når, snart ingen lägenhet, jag har inga planer för framtiden att se fram emot och jag vet att ordet som styr mitt liv just nu är "saknad". Men samtidigt har ordet "saknad" på något sätt mist sin betydelse, som när man upprepat ett ord så många gånger att det mer bara verkar vara oavsiktligt sammansatta bokstäver än någonting annat.

Det som är obehagligt är att jag inte längre vet om jag mår dåligt för att jag saknar en massa saker eller saknar en massa saker för att jag mår dåligt: Skapar jag värdelösa behov för att komma ur en gråzon eller är jag i en gråzon för att så mycket fattas mig?

Tanken som ständigt återkommer är att man inte ska gå och handla när man är hungrig; man köper aldrig så mycket onödigt som då. Är det samma sak i livet? Tar jag var som helst som mättar mina behov snabbt och enkelt eller letar jag efter något som är sant?

Det som inte direkt gör saken bättre är att jag ärligt talat aldrig varit mindre nöjd med mina val i livet än nu. Ibland vill jag bara örfila mig själv, vad pysslar jag med? Och varför är jag helt plötsligt så blyg och handlingsförlamad i situationer som faktiskt betyder något, situationer jag förut alltid kunnat ta för mig av?

Gud förbjude; ställer jag till det för mig själv på grund av förvirring, kanske för att jag skäms? För att jag vet att det jag känner är "fel", trots att känslorna är helt oavsiktliga?

Och för att bli av med problemet enkelt; snälla, låt mig slippa ligga vaken en natt till.

Mitt liv som film

- en rafflande romantisk komedi.

En bra film har inga transportsträckor, i en bra film händer det något som för handlingen framåt i varje scen. Och på något sätt måste man efter att ha matas hela livet med Hollywood-klyschor försöka överleva alla dessa gråa dagar där inget händer. Man måste försöka njuta av dom, trots att det kan verka svårt när Julia Roberts och Richard Gere faktiskt verkar kunna ha het kärlek, hårt hat och vilda känslor. Jämt.

Man måste lära sig och förstå att livet är alla dom här dagarna, livet ÄR dessa transportsträckor och man måste fånga dagen, utnyttja varje sekund och aldrig tveka.

Och jösses, ingen vet bättre än jag; Carpe Diem och Rust Never Sleeps. Och trots att jag kan skiva vackert om hur man borde betee sig, så kan jag inte förmå mig själv att leva som jag lär. Jag avskyr den långa transportsträcka jag befinner mig på, mår dåligt av de eviga gråa dagarna, orkar inte lära mig att fånga dagen, eller dig och vill egentligen bara ha mitt liv i filmversionen. Nu.

Linda starring En höst i Sundsvall, Richard Gere är välkommen på en biroll. Men framförallt du.

Make my day.

Love is dead

- and you're so pretty, baby.

Jag har förstört det! Jag har förstört allt för mig själv och kan aldrig ta det tillbaka. Kärleken är förstörd, tvåsamheten ett skämt och närheten plast. Och varför? För ett påklistrat behov av att inte vara ensam. För att förskjuta ledan av en förlust i väntan på nästa. Och vet ni vad? Det fungerar inte. För till sist faller det, till sist faller allt, korthus, Worldtrade Center och Sovjet. Ju mer man byggt på och byggt om, ju hårdare blir fallet. Det sista jag borde göra är att försöka med samma sak igen, det sista jag borde göra... Men till sist står jag där, hoppas att det är på riktigt, väntar i smyg på fallet och ber i fegheten till någon slags Gud om att det inte ska komma.

Livet har sina upp och sina ner. Och det är när man är nere som man inser att den man lurar som mest i längden är sig själv. Man kan bedra och förfalska hur långt som helst, men det är bara sig själv man tvingas se i spegeln varje morgon hela livet.

Och mitt i skiten, önskar jag egentligen mest av allt att jag kunde krypa ner i soffan med min nallebjörn Putte, en av de få som aldrig sviker, kolla på barnprogram och börja om från början. För det så påklistrade behovet måste ju ha börjat någonstans? Men jag vet lika bra som någon annan att man inte kan börja om, Putte kommer förbli lika smutsig och trasig hur jag än ber, lika smutsig och trasig som världen. Men trots det sover han närmast mitt hjärta varje natt, som ett bevis på, en medvetenhet om att världen och min verklighet inte kommer förändras, bli vackrare eller enklare.

Jag orkar fortfarande med mitt ansikte i spegeln varje morgon. Och snälla Gud, låt mig inte falla den här gången.