Långa dagar

- sömnlösa nätter.

Jag har aldrig sovit så dåligt en hel natt som jag gjorde inatt. Vet inte om det berodde på överdoserad hostmedecin, svajiga känslor eller arbetslöshetens obefintliga dygnsrymt, men det blev nog inte mer än en timmes total nattsömn någon gång mellan fyra och åtta. Resten av tiden spenderade jag med att tänka. Tänka kan vara förödande.

Just nu har jag ingenting. Min familj har flyttat från mig, jag har ingen pojkvän, inget jobb så långt ögat når, snart ingen lägenhet, jag har inga planer för framtiden att se fram emot och jag vet att ordet som styr mitt liv just nu är "saknad". Men samtidigt har ordet "saknad" på något sätt mist sin betydelse, som när man upprepat ett ord så många gånger att det mer bara verkar vara oavsiktligt sammansatta bokstäver än någonting annat.

Det som är obehagligt är att jag inte längre vet om jag mår dåligt för att jag saknar en massa saker eller saknar en massa saker för att jag mår dåligt: Skapar jag värdelösa behov för att komma ur en gråzon eller är jag i en gråzon för att så mycket fattas mig?

Tanken som ständigt återkommer är att man inte ska gå och handla när man är hungrig; man köper aldrig så mycket onödigt som då. Är det samma sak i livet? Tar jag var som helst som mättar mina behov snabbt och enkelt eller letar jag efter något som är sant?

Det som inte direkt gör saken bättre är att jag ärligt talat aldrig varit mindre nöjd med mina val i livet än nu. Ibland vill jag bara örfila mig själv, vad pysslar jag med? Och varför är jag helt plötsligt så blyg och handlingsförlamad i situationer som faktiskt betyder något, situationer jag förut alltid kunnat ta för mig av?

Gud förbjude; ställer jag till det för mig själv på grund av förvirring, kanske för att jag skäms? För att jag vet att det jag känner är "fel", trots att känslorna är helt oavsiktliga?

Och för att bli av med problemet enkelt; snälla, låt mig slippa ligga vaken en natt till.