I still need that hero.

- existera!

Jag läste en text idag, som jag skrivit för två eller tre år sen. Och jag chockades nästan själv över alla känslor som jag haft, men glömt. Jag känner att livet kommit ifatt; verkligheten har blivit lite verkligare, men på något sätt har kylan inte blivit kallare.

Jag visste själv att den här dagen skulle komma, dagen där jag kan kolla ut genom fönstret på vädret, se att det regnar och inte falla ihop i en hög på golvet, där jag helt sonika kan acceptera att dom har rosa leksaker till tjejerna och blå till killarna på McDonalds, dagen där jag inte längre gråter i slutet av Edward Sciccorhands, i slutet av varje nyhetssändning, i slutet av varje liv. Trots att jag vill.

Jag saknar hur allting verkade vara på liv och jävla död förut. Jag saknar skyhöga toppar och havsdjupa dalar. Jag saknar att vara annat än mitt i mellan.

Jag lever med insikten att jag bit för bit blir en kall människa, för att överleva en kall värld. Och i vanliga fall hade bett till någon högre makt om en stilig prins på en vit hingst, någon att rädda mig, mitt medlidande och min värme. Men den insikten som hoppade på mig hårdast idag var att dagen har kommit där jag insett, mot min vilja, att ingen annan än jag kan rädda mig.

Och den insikten skaver och irriterar mer än insikten att jag är mitt i mellan.