onsdag, oktober 11, 2006

Ode to a friend.

- jag kan förlåta, kan du?

Vi är inte tillsammans, har aldrig varit, inte ens nära, och kommer aldrig bli. Du äger inte mig, kan inte styra mig, och det är otrevligt att du försöker. Möjligen hade du kunnat vädja till mitt hjärta och min barmhärtighet men inte mer, och nu är det nog försent.

Jag trodde att du var min vän, jag trodde vi förstod varandra eftersom att vi båda var i jobbiga situationer. Jag trodde i min fåfänghet och förtröstan till mänskligheten att vi kanske kunnat stötta varandra, oavsett utgång. Trodde det, eftersom att jag skulle tröstat dig, stöttat dig, hjälpt dig upp, om eller när du fallit.

Jag förstår inte hur du då kan skratta när jag faller, låta bli att hjälpa mig upp och istället sparka på mig för att få mig att ligga kvar, "haha, ger du upp nu? :D". Du borde vet att jag aldrig ger upp. Jag ger inte upp hoppet och inte en vän, men du gör mig så jävla besviken, så jävla sårad.

Sårad också för att du verkar vara beredd att ge upp mer än vänskap för att nå dina mål, men du kan inte vinna! För någon som bekämpar kärlek kommer alltid vara en förlorare.

Så jag vädjar till ditt hjärta, till din barmhärtighet; sluta! Sluta sparka på den som ligger, sluta bete dig som skit mot dina vänner, sluta styras av svartsjukan, styras av egoismen, elakheten och försök sätta dig in i någon annans situation, för jösses, nog fan har du varit där själv?

Vad styr dig, egentligen? Har du tänkt på det? Är det värt det? Är det värt att låta dina negativa känslor vinna över våra positiva? Livet är inte lätt, och på det här problemet finns det ingen riktig lösning. Gud vet att jag inte alltid gör rätt, men tänk en gång till och var riktigt jävla säker innan du sparkar mig igen, och för sista gången; är det verkligen, verkligen värt det?