Här är vi igen.

Man kan aldirg njuta lika mycket av något man inte kämpat för, något som kom alldelse för lättvindigt.

Och du slogs aldrig för mig, du ansträngde dig inte. Du stötte aldrig, bjöd aldrig, smickrade aldrig, kysste aldrig. Du satt som en litet barn vid en myrstack och petatde med en pinne i vårt förthållande för att se vad som skulle hända, "men om jag ställer in den där dejten, vad händer då? Ger hon upp?". Fy fan, vad jag önskar att du någonsin ansträngt dig lite för mig, kastat dig in, någonsin uttryckt något. Brunnit! Älskat! Vågat! Varit lite mer dålig såpa som visas runt 12 på tv3, kunnat offra något, varit lite stoltare över mig och visat upp mig lite mer.

Nu känner jag mig mest som sysselsättningen som får heta "nej, jag gör inget speciellt" när du svarar i telefon, hon som tar dig ifrån alla andra bättre sysselsättningar du kunnat ängna dig åt, henne du aldrig kämpade för...

Henne du aldrig kämpade för!