Söndag, söndag, söndag.

- vad kan man göra?

Och vad kan man säga, förutom att citera Douglas Adams: "Men så var det å andra sidan dom där söndagseftermiddagarna som han inte kunde klara av, den fruktansvärda håglösheten, som alltid sätter in omkring klockan 14.55, när man vet att man har tagit sig alla bad som man rimligen kan ta sig den dagen, och vet att hur envetet man än stirrar på vilken eländig mening som helst i tidningen kommer man ändå aldrig läsa den, eller begagna sig av den nya evoultionerande tekniken för att beskära krusbärsbuskar som den handlar om, och att medan man stirrar på klockan kommer visaren allt med obevekligen närma sig fyraslaget, när man går in i själens långa, mörka tedags..."

För nog fan är det så att själen tar tepause varje söndag, man stirrar, känner sig tom och önskar allt bara skulle hända av sig själv. Och varje måndag vaknar man och vet att sakerna inte gjorde sig själv, man förbannar sin slöhet och glömmer bort hur söndagar är tills det att man är där igen. Skit också.

Så just nu stirrar jag, känner mig tom och lyssnar på Bad Cash Quartett;

"No, I don't
need nobody else but me
to destroy myself,
no, I do fine on my own."