Love is dead

- and you're so pretty, baby.

Jag har förstört det! Jag har förstört allt för mig själv och kan aldrig ta det tillbaka. Kärleken är förstörd, tvåsamheten ett skämt och närheten plast. Och varför? För ett påklistrat behov av att inte vara ensam. För att förskjuta ledan av en förlust i väntan på nästa. Och vet ni vad? Det fungerar inte. För till sist faller det, till sist faller allt, korthus, Worldtrade Center och Sovjet. Ju mer man byggt på och byggt om, ju hårdare blir fallet. Det sista jag borde göra är att försöka med samma sak igen, det sista jag borde göra... Men till sist står jag där, hoppas att det är på riktigt, väntar i smyg på fallet och ber i fegheten till någon slags Gud om att det inte ska komma.

Livet har sina upp och sina ner. Och det är när man är nere som man inser att den man lurar som mest i längden är sig själv. Man kan bedra och förfalska hur långt som helst, men det är bara sig själv man tvingas se i spegeln varje morgon hela livet.

Och mitt i skiten, önskar jag egentligen mest av allt att jag kunde krypa ner i soffan med min nallebjörn Putte, en av de få som aldrig sviker, kolla på barnprogram och börja om från början. För det så påklistrade behovet måste ju ha börjat någonstans? Men jag vet lika bra som någon annan att man inte kan börja om, Putte kommer förbli lika smutsig och trasig hur jag än ber, lika smutsig och trasig som världen. Men trots det sover han närmast mitt hjärta varje natt, som ett bevis på, en medvetenhet om att världen och min verklighet inte kommer förändras, bli vackrare eller enklare.

Jag orkar fortfarande med mitt ansikte i spegeln varje morgon. Och snälla Gud, låt mig inte falla den här gången.