Yra tankar får vingar

- ibland måste dom släppas ut

Here we are again. Precis som förut. Precis som den där sista gången när det vart en gång för mycket. Here we are again. Som om att ingenting förändrats det minsta. Förutom att det är exakt tvärtom. Eller minns jag fel? Det är den som behöver den andra mest som ger upp, krälar på marken och snyftar om förlåtelse. Rollerna är ombytta nu, på alla möjliga sätt. Och det här fungerar inte länge.

Jag saknar det jag hatade som mest. Ditt sätt att alltid hålla det du lovar och tvinga mig att göra samma sak, din svartsjuka, din förmåga att tänka för mycket och mest av allt saknar jag att vara det enda i din värld. Jag saknar det jag hatade som mest. För precis som allt annat skönt så är det fruktansvärt onyttigt, är man bara två i en värld är det ganska sannolikt att man tillslut bara blir en.

Jag saknar de saker som gjorde dig till dig, saker som jag lärt mig att älska för att sedan lära mig att hata. Hata för att orka. Jag hatar dom inte längre för jag har inget att orka, men jag saknar det ändå. Det är ett steg framåt. Jag lär mig mer om mig själv hela tiden, alla behöver förändring. Men jag behöver inte dig längre, jag saknar dig bara för din personlighet. Det är ett steg framåt. Jag ska försöka fokusera mig på nuet istället och sluta kräla, vänskap borde vara lättar att hålla på samma vilkor. Den här gången vet jag mer om mig själv. Den här gången ska det verkligen fungera.

Det är åtminstone vad jag så gärna vill tro.