Ingen sårar mig

- lika illa som du.

Hur ska jag beskriva det? Det är som att du retas med mig trots att jag vet att du inte gör det. Du lockar på mig som om att du visste att jag inte kan säga nej, till slut är jag där, tillräckligt nära. Och när jag står där på tå slår du mig med en knytnäve rakt i magen så jag ramlar ihop och kryper därifrån. Jag gråter, reser mig, slår mig loss från dig, bara för att lockas igen.

Det här går inte längre, någongång måste jag sluta vela. Låt mig gå, du vet att jag måste. För nya dagar väntar, med nya tidsfördriv, nya personer och nya platser. Jag har packat ihop dig, du ligger i en liten röd och vitprickig väska på mitt golv. Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv (älskade, älskade du). Och slå mig inte mer, jag vill att minnena du tar ska vara vackra.

Ingen sårar mig lika illa som du; det första såret är det djupaste.