Dum, dum, dum.

- för jag kan inte se

Fy fan vad dum jag är. Inga utropstecken, varken fet eller kursivt, jag är bara rätt och slätt dum i huvudet. Jag blir så otroligt trött på mig själv. Du hade kollat på mig sådär som du gör, om du bara vetat.

Du vet att det är tuffa tider, och tuffa tidet kräver tuffa handlingar, nya problem kräver nya lösningar. Och trots att jag vet att det är fel så griper jag efter varje halmstrå. Och för varje halmstrå blir det ett färre, och när dom är slut är jag kanske inte mig själv längre.

Det var länge sen jag grät så mycket, men en sak ska du veta; ingen ska någonsin få kliva och riva i min tro. Krossa och förstöra. Jag vet att jag gör fel och jag vet vad jag borde göra, men jag kan inte förmå mig att slicka marken. Gör jag det, är jag kanske inte mig själv längre.

Jag tror att jag är påväg in i en allvarlig identitetskris. Det är delvis ditt fel, delvis alla oväntade inträffandens. Jag säger ju att jag snart inte är mig själv längre!

Ja, visst fan är jag dum, det hörs ju. Men under din blick, är jag tusen gånger dummare.

Jag ville bara att du skulle förstå... (Sluta aldrig att älska mig.)