Snöstorm

- inne och ute.

Vet du vad? Jag hittade ett lite gammalt mail idag, som jag aldrig skickade till dig. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Här läser du det antagligen aldrig, men det är det närmsta jag kommer.

"Jag fattade nog aldrig riktigt vad du menade med att du tänker för mycket. Jag fattade aldrig vad du menade med att det var jobbigt. Jag fattade aldrig förrän idag, eftersom att det alltid varit jag och du. Du och jag. Och vi tänkte alltid för mycket tillsammans. Vi tänkte för ett litet land i Afrika, och det var normalt för så gjorde vi alltid. Och helt plötsligt är jag här ensam, jag tror att du försvann i helgen men jag tänker fortfarande för mycket. Jag fattar nu, det är jobbigt och det gör ont. Det är kaos och uppochner. För det finns ingen annan att dela landet i Afrika med. Alls. Och ibland ser jag bara ner på alla andra människor för att dom inte tänker. Och ibland vill jag bara dra täcket över huvudet. Vart är alla åsikter? Alla visioner? Jag vill inte tänka mer, inte ha mer åsikter eller visioner. Jag fattar nu, det är jobbigt och upppochner. Jag och du, du och jag. Vi tänker inte för ett land i Afrika längre. Vi gör ingenting. Jag saknar dig och jag saknar oss. Förlåt."

Vet du vad? I think, therefor I am. I write, therefor I am... sad? Lika självklart som patetiskt, som ohjälpligt, som tragiskt, som... Mig. Du fick mig inte alltid att må bra, men aldrig heller att må såhär dåligt som jag gör nu. Jag läste en annan text om dig där jag skrev att allt jag önskade var att få vara din prinsessa i nylackerade skor.

Jag önskar att jag såg då att jag faktiskt var din drottning, över ett litet land i Afrika och över hela världen. Jag saknar dig och jag saknar oss. Tack.