Överskrift.

JAG ORKAR INTE!

Alla bara tjatar! Pappa för att jag inte har skaffat ett jobb, mamma för att jag inte städar, skolan vill ha läxor gjorda, reklampelarna påstår att jag inte duger, tvn kritiserar mitt liv och alla människor runt omkring mig har sin åsikt på allt; "gör inte så, gör såhär", "du kanske borde sluta med det där?" och "det hade blivit lättare om du bara...".

Hur ska man höra sin egen stämma när den ständigt blir överröstad?

Det värsta är att alla andra röster antagligen stämmer bättre än min. Jag borde skaffa ett jobb, städa, göra läxor, inte göra så, utan så, sluta med det där och börja med det här. Men jag orkar inte. Och alternatviet att inte orka finns inte. Jag hatar att inte ha ett val. Och sakerna byggs upp på hög och jag tror (fast mest önskar) ytligt att jag en dag ska komma ur min vinterdepp och orka, jag tror det som en tröst, för att slippa ta tag. Men innerst inne vet jag att det inte blir lättare.

När man granskar människor i smyg verkar deras liv så enkla. Alla verkar ha det så lungt och skönt. Men jag vet att jag inte är den enda som kännt såhär, inte den enda som känner såhär. Hur hjälper det mej? Jag vill ha sympati och jag vill känna andras kaos för att orka min egen.

Och varför kan ni inte bara sluta tycka saker om mitt liv? Ni vet inte ens vad jag behöver. För jag bergär inte att alla ska älska mig egentligen, jag skiter i vad ni tycker om det jag gör. Allt jag ber är att någon enda betraktar mig som den enda på jorden.

Jag har börjat att lyssna på Kent igen. Inget förklarar min sinnestämmning bättre än det.

Vintern är ett helvete. Låt mig vara!