Äntligen!

- ett steg i rätt riktning.

En enorm börda lyfte sig idag från mina axlar. Det känns som att jag kan gå vidare nu, för att det känns som att vi äntligen kan göra det tillsammans. Tillsammans på varsitt håll. Och hora?! Nu borde ni kunna ta bort det ordet. Jag försöker att inte bry mig om vad folk i allmänhet tycker, det känns bara lite trist när de jag bryr mig om tittar med ögon av avsmak. Nåja, bördan är i alla fall lyft. Jag är glad.

Jag är glad, glad, glad.

Synd bara att det är tröttid just nu. Tröttid och fultid, ingen-framtid-tid och dö-i-förtid-tid. Jag hade nämligen varit gladare om jag kunnat varit glad på våren, eller sommaren. Jävla tröttid, jävla vintertid, jävla Sverige.

Jag är glad, glad, glad (och önskar att du är det med).

Vart är orden? Jag ville skriva ner allt som fastnat inuti. Här tog det stopp. Lika plötsligt som oförnekerligt. Jag skyller på tröttiden och på Sverige.

Godnatt.