Jag måste härifrån

- den här stan drar ner mig...

Vad ska jag skriva? Jag vill använda versaler och skriva elaka ord om meningslösa saker, men det känns som att det inte spelar någon roll. Det känns som om att historien upprepar sig själv lite för ofta. Världen kommer alltid vara såhär (ovärd mina fötter), du kommer alltid vara sådär (ovärd min hand?) och jag finns någonstans mittemellan och kollar på när ingenting någonsin förändras, ingenting någonsin händer.

Jag skrev en lista förut; "tio saker som jag hatar med dig". Den har fler än tjugo punkter och när jag läste den senast föll en insikt över mig, som en sten. Listan hade lika gärna kunnat varit döpt till; "tio saker som jag hatar med världen". Du verkar representera i smått, allt jag känner avsky för i stort. Eller så verkar du kanske ha representerat. Jag vet inte, känner jag dig? Känner någon dig? Det spelar ingen roll, känslan om att ingenting någonsin förändras finns hela tiden där, hur mycket jag än vet att man inte ska döma för det förflutna; "det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart".

Och när mitt huvudet exploderar kommer man inte hitta något i det. Innehållet har självdemolerat för länge sedan, det blev tomt för länge sen. Lika tomt som världen, som sanningen och som dig.

Förlåt. Hoppas att jag har fel.