Fortuna?

Att det gick som det blev och blev som vi sa? Jag menade aldrig vad Winnerbäck menade, men helst plötsligt blev det vad Winnerbäck menade, så nu skrattar jag orden rakt i ansiktet, skippar den låten och åkallar en ny. För visst är vi förlorade barn, redan?

Då log vi mot varandra och sa; "vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå", nu kan vi snart inte minnas vad vi lovat och sagt.

Det var förutspått för länge sedan. Skrivet för länge sedan. Söndergråtit, till och med redan innan det hände. Varken ditt fel eller mitt; det är läskigt hur tiden går. Och nu gör du som du vill, de där åren kommer aldrig gå, vackra dagen; aldrig komma, om det är trots eller tack vare det vi är förlorade barn vet jag inte. Det saknar relevans. Men tänk åtminstone på allt jag vet.

(Och vet du vad? Det tog inte ens 4 månader.)