Snöflingorna faller på mitt huvud

- dom fortsätter falla.

"Jag vet inte vad det är sa jag, men den här vintern har jag inte alls deppat ihop som jag brukar göra på vintrarna", "det är för att du blivit äldre" sa du och jag svarade att jag trodde att det var tack vare dig. Och du hade fel och jag hade rätt. Och jag vill inte vara tillbaka här på ruta ett med vinter som smyger in överallt, ända in i själen. Vill inte vara tillbaka här på ruta ett med för mycket skit och för lite ork.

Men trots allt så vet jag att jag likförbannat alltid hamnar där, för jag vet att allt faller, om än bara lite i taget. Och jag vet att du vet det lite mer.

Men jag har inte blivit äldre, bara en del av dej. Och allt faller.

Semester

- tur och retur.

Det är när man kommer hem från en resa och inser att man inte har något att komma hem till som man överväger att göra något med sitt liv. "Man kanske skulle börja plugga, lära sig ett nytt språk, gå en drejkurs, skriva en bok eller komma med i Idol", tänker man och ser hur de tomma dagarna blir till veckor, till månader, till år och till en livstid. Och jag är livrädd att vakna en dag, vara 60 och tänka "Oj, var det inget mer än det här? Tänk om jag gjort allting annorlunda". Livrädd över det faktumet som alltid varit fastslaget: Språkkurs, bok eller Idol duger inte, jag måste våga hoppa. Måste våga kasta mig ut från klippan som är det här livet, för här blir jag aldrig nöjd. Här blir jag som er. Och jag hade alltid högre ambitioner.

Det är när man kommer hem från en resa och inser att man inte har något att komma hem till som man förstår att livet är för stort för Sundsvall.