I need a hero.

- but who doesn't?

Jag är inte särskillt gammalmodig, inte mer än den vanliga 18-åringen åtminstone. Jag vill ha jämnställdhet och förnekar Gud och sånt, ni vet.

Men ändå, så känns det alltid som att det fattas något. Det känns som att jag skulle vilja bli räddad av vacker hjälte, med skinande rustning och på en vit häst. Egentligen vet jag inte vad det är jag vill bli räddad från, men jag vill att han ska döda draken, springa upp för alla trapporna och bära mig ner till sin häst. Han ska svepa bort alla problem och sen ska vi leva lyckliga ever after.

Problemet med sagor är att dom alltid slutar vid räddningen, det är därför dom verkar så vackra. Varför kan det inte få vara så vackert? På riktigt hade hjälten bara ha varit ute efter sex och prinsessan skulle ha psykiska problem efter att ha varit instängd hela livet. På riktigt hade det vackra paret bara ätit en middag, för att sen inse "Fan, vilken snygging... Nu då?".

Shit, vad bitter jag är. Jag har kanske blivit det av att ha varit instängd i ett torn, vaktad av en drake hela livet? För att sätta musik till min sinnesstämingn, igen, Frou Frou;

"I need a hero
I'm holding out for a hero
'til the end of the night
He's gotta be strong
And he's gotta be fast
And he's gotta be fresh from the fight"

Förmycket religion.

- det vill säga huvudvärk.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har läst alldeles för mycket religion de senaste dagarna, jag blir lite ledsen av det, för jag är helt övertygad av att man inte blir lyckigare av att gå med i en sektliknande frikyrka. Vissa tror på helt konstiga saker; dom flesta fördömmer homosexualitet och jämnställdhet. Blir man lyckligare av det? Jag vet inte, och jag tänker inte testa heller.

Igår på bussen till stan förvånade jag mig själv genom att bli full i skratt när jag såg att någon hade skrivit "kukhuvud" och "hej ditt cp" på kanten till fönsterrutan. Det såg ut som ett rop på hjälp av något slag, snarare än ett föröskt att vara tuff. Små, spretiga och helt hjälplösa bokstäver...

På vägen hem satt jag på samma plats i bussen och började tänka på texten igen, redan innan jag hade tittat var jag helt säker på att samma små spretiga bokstäver skulle finnas där. Vilket dom såklart gjorde. Så, dagens funderingar är i leden; finns det sinnen vi varken vet om eller har? Om världen bestod av blinda skulle ingen veta att synen fanns, missar vi på samma sätt något sjätte sinne? Varför hann alla djur undan tsunamin och varför får man ibland en känsla av att det finns något mer? Vad är det vi missar?

Alla tankar bara flyger och kraschar just nu känns det som, inget hänger ihop. Jag måste hitta på något roligt i helgen, annars blir jag sjuk. Eller för att citera The Smiths.

"Take me out tonight,
where there's music
and there's people
and they're young and alive"

Söndag, söndag, söndag.

- vad kan man göra?

Och vad kan man säga, förutom att citera Douglas Adams: "Men så var det å andra sidan dom där söndagseftermiddagarna som han inte kunde klara av, den fruktansvärda håglösheten, som alltid sätter in omkring klockan 14.55, när man vet att man har tagit sig alla bad som man rimligen kan ta sig den dagen, och vet att hur envetet man än stirrar på vilken eländig mening som helst i tidningen kommer man ändå aldrig läsa den, eller begagna sig av den nya evoultionerande tekniken för att beskära krusbärsbuskar som den handlar om, och att medan man stirrar på klockan kommer visaren allt med obevekligen närma sig fyraslaget, när man går in i själens långa, mörka tedags..."

För nog fan är det så att själen tar tepause varje söndag, man stirrar, känner sig tom och önskar allt bara skulle hända av sig själv. Och varje måndag vaknar man och vet att sakerna inte gjorde sig själv, man förbannar sin slöhet och glömmer bort hur söndagar är tills det att man är där igen. Skit också.

Så just nu stirrar jag, känner mig tom och lyssnar på Bad Cash Quartett;

"No, I don't
need nobody else but me
to destroy myself,
no, I do fine on my own."

Allrakäraste syster.

- märkt för livet.

Kommer ni ihåg Astrid Lindgrens vackraste bok? Jag grät varje gång, varje gång jag läste den och ännu mer varje gång jag såg filmatiseringen på TV.

Den påminner om att vara barn och den påminner om alla drömmar som jag haft, som nu försvinner för varje andetag och för varje minut på min nacke. Boken är en av alla saker som förändrat mig till vad jag är idag, därför fick den vara med att symbolisera mig, och mitt krypin bakom rosbusken.

Till sist har jag bara två ord att tillägga; läs boken.