Ode to a friend.

- jag kan förlåta, kan du?

Vi är inte tillsammans, har aldrig varit, inte ens nära, och kommer aldrig bli. Du äger inte mig, kan inte styra mig, och det är otrevligt att du försöker. Möjligen hade du kunnat vädja till mitt hjärta och min barmhärtighet men inte mer, och nu är det nog försent.

Jag trodde att du var min vän, jag trodde vi förstod varandra eftersom att vi båda var i jobbiga situationer. Jag trodde i min fåfänghet och förtröstan till mänskligheten att vi kanske kunnat stötta varandra, oavsett utgång. Trodde det, eftersom att jag skulle tröstat dig, stöttat dig, hjälpt dig upp, om eller när du fallit.

Jag förstår inte hur du då kan skratta när jag faller, låta bli att hjälpa mig upp och istället sparka på mig för att få mig att ligga kvar, "haha, ger du upp nu? :D". Du borde vet att jag aldrig ger upp. Jag ger inte upp hoppet och inte en vän, men du gör mig så jävla besviken, så jävla sårad.

Sårad också för att du verkar vara beredd att ge upp mer än vänskap för att nå dina mål, men du kan inte vinna! För någon som bekämpar kärlek kommer alltid vara en förlorare.

Så jag vädjar till ditt hjärta, till din barmhärtighet; sluta! Sluta sparka på den som ligger, sluta bete dig som skit mot dina vänner, sluta styras av svartsjukan, styras av egoismen, elakheten och försök sätta dig in i någon annans situation, för jösses, nog fan har du varit där själv?

Vad styr dig, egentligen? Har du tänkt på det? Är det värt det? Är det värt att låta dina negativa känslor vinna över våra positiva? Livet är inte lätt, och på det här problemet finns det ingen riktig lösning. Gud vet att jag inte alltid gör rätt, men tänk en gång till och var riktigt jävla säker innan du sparkar mig igen, och för sista gången; är det verkligen, verkligen värt det?

I still need that hero.

- existera!

Jag läste en text idag, som jag skrivit för två eller tre år sen. Och jag chockades nästan själv över alla känslor som jag haft, men glömt. Jag känner att livet kommit ifatt; verkligheten har blivit lite verkligare, men på något sätt har kylan inte blivit kallare.

Jag visste själv att den här dagen skulle komma, dagen där jag kan kolla ut genom fönstret på vädret, se att det regnar och inte falla ihop i en hög på golvet, där jag helt sonika kan acceptera att dom har rosa leksaker till tjejerna och blå till killarna på McDonalds, dagen där jag inte längre gråter i slutet av Edward Sciccorhands, i slutet av varje nyhetssändning, i slutet av varje liv. Trots att jag vill.

Jag saknar hur allting verkade vara på liv och jävla död förut. Jag saknar skyhöga toppar och havsdjupa dalar. Jag saknar att vara annat än mitt i mellan.

Jag lever med insikten att jag bit för bit blir en kall människa, för att överleva en kall värld. Och i vanliga fall hade bett till någon högre makt om en stilig prins på en vit hingst, någon att rädda mig, mitt medlidande och min värme. Men den insikten som hoppade på mig hårdast idag var att dagen har kommit där jag insett, mot min vilja, att ingen annan än jag kan rädda mig.

Och den insikten skaver och irriterar mer än insikten att jag är mitt i mellan.

Tack..!

- men framförallt varsågod.

Jo, nog får man en helt ny syn på världen när man sitter och slickar sina sår och två av ens vänner går förbi, pekar på en och skrattar skadeglatt.

Den är inte så vacker alls, egentligen.