Först skratten

- sen dom där tårarna.

Jag har aldrig sett på det här viset förrän idag, men det enda jag har förlorat är min allra bästa vän.

Det var idag det började göra ont.

Den första dagen

- på resten av mitt liv.

Kärlek skulle inte vara kärlek om vi aldrig sett en första kyss på TV. Om vi aldrig sett hur tiden stannade, världen snurrade och livet bli lekande lätt. Det är förväntningarna som gör kärlek till vad det är, och får oss att känna oss misslyckade när vi inte får den. Helst plötsligt handlar kärlek mer om att tänka än om att känna, och i en sån värld vill inte jag leva. Jag har synat bluffen och blivit förbra för hela idéen.

Det är nästan samma sak med utseende. Det är inte svårt att vara snygg, deras "snygg" är bara något som vi lärt oss genom tidningar och på tv. Allt som krävs är rätt sminkning och rätt kläder, och det kan vemsomhelst fixa. Det som är svårt, är att vara snygg utan att sälja sin själ och sig själv på köpet.

Det är förresten inte bara det som är svårt. Allt blir så svårt, när man vill fortsätta vara sig själv, trots att TV:n ber en att sluta, och trots att alla tänkbara industrier ber en att stödjs dem genom att sälja sin själ.

Livet är svårt. Försök göra mitt lättare.

Dum, dum, dum.

- för jag kan inte se

Fy fan vad dum jag är. Inga utropstecken, varken fet eller kursivt, jag är bara rätt och slätt dum i huvudet. Jag blir så otroligt trött på mig själv. Du hade kollat på mig sådär som du gör, om du bara vetat.

Du vet att det är tuffa tider, och tuffa tidet kräver tuffa handlingar, nya problem kräver nya lösningar. Och trots att jag vet att det är fel så griper jag efter varje halmstrå. Och för varje halmstrå blir det ett färre, och när dom är slut är jag kanske inte mig själv längre.

Det var länge sen jag grät så mycket, men en sak ska du veta; ingen ska någonsin få kliva och riva i min tro. Krossa och förstöra. Jag vet att jag gör fel och jag vet vad jag borde göra, men jag kan inte förmå mig att slicka marken. Gör jag det, är jag kanske inte mig själv längre.

Jag tror att jag är påväg in i en allvarlig identitetskris. Det är delvis ditt fel, delvis alla oväntade inträffandens. Jag säger ju att jag snart inte är mig själv längre!

Ja, visst fan är jag dum, det hörs ju. Men under din blick, är jag tusen gånger dummare.

Jag ville bara att du skulle förstå... (Sluta aldrig att älska mig.)

Väl hemma

- hinner livet ikapp.

Det känns som att jag vill nypa mig själv i armen för att fatta, men jag vet att det inte skulle hjälpa. Så fort jag såg min ytterdörr så var det som att jag inte ens varit bortrest. Jag läste någonstans om att man aldrig blir densamma igen efter en resa, kanske är det så, kanske inte. Kanske är det för att jag själv har förändrats som allting här hemma känns så fruktansvärt vanligt, som om att tiden här inte gått, utan väntat på mig. Kanske är det saknaden av förändringen som värker, allting skulle ju ordna sig efter två veckor i Thailand.

Just nu känns det bara tomt och farligt. Det känns som att jag snart faller och faller utan att någon (eller något) står nedanför mig och tar emot. Och tyvärr så går det inte att prata förnuft med känslorna. "Tyvärr" eftersom att mina borde ha sig en rejäl avhyvling, "tyvärr" eftersom att jag faller och faller mot de armar som är minst sannolika att bemöda sig att fånga mig. Varför?! Allting skulle ju ordna sig efter två (visserligen underbara) veckor i Thailand!

Och varför pratar alla om den gråa hösten? Det är den svarta vintern som är farlig. Den som brer ut sig någon gång efter nyår, efter att alla tänkbara fester redan blivit uppfestade, efter redan för många isande buss-väntar-timmar. I år ska jag hålla mig över ytan allt jag kan, det är åtminstone vad jag borde göra, för allting skulle ju ordna sig efter två veckor i Thailand.

Varför sitter jag här med läxor upp till öronen, ett tomt kylskåp och ouppackade väskor? Allting skulle ju ordna sig efter Thailand!

Och ni saknade mig inte ens. Era jävlar.

"Someday I'll be stuffed in some museum,
scaring litte kids
with the inscripture "carpe diem",
something I never did..."