I ärlighetens namn

Du har rätt! Jag hade inte lånat ut mina strumpor till dig om vi frös lika mycket eller gått och hämtat din mjölk. Jag vill ha folks kärlek utan att ge någon tillbaka och allt funkar bara jag är lycklig. Jag är egoistisk, jag är en hemsk person med skitmoral som kommer att växa upp och bli ännu värre än min pappa. För pappa hade en Che Guevara-affish på väggen när han var ung och jag vet att mina röda tapeter till sist blir blå. Varför ens försöka? En dag sitter jag där på min förmögenhet, spottar på dom fattiga och skäller ut min dotter för att hon är två minuter sen eller drar syltburken i bordet så att det blir repor. Det är ingen idé, vi kan lika gärna lägga oss ner och dö för det är försent ändå. Det är försent, jag är förstörd och allt är förlorat. Redan?!

Ingen sårar mig

- lika illa som du.

Hur ska jag beskriva det? Det är som att du retas med mig trots att jag vet att du inte gör det. Du lockar på mig som om att du visste att jag inte kan säga nej, till slut är jag där, tillräckligt nära. Och när jag står där på tå slår du mig med en knytnäve rakt i magen så jag ramlar ihop och kryper därifrån. Jag gråter, reser mig, slår mig loss från dig, bara för att lockas igen.

Det här går inte längre, någongång måste jag sluta vela. Låt mig gå, du vet att jag måste. För nya dagar väntar, med nya tidsfördriv, nya personer och nya platser. Jag har packat ihop dig, du ligger i en liten röd och vitprickig väska på mitt golv. Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv (älskade, älskade du). Och slå mig inte mer, jag vill att minnena du tar ska vara vackra.

Ingen sårar mig lika illa som du; det första såret är det djupaste.

Fortuna?

Att det gick som det blev och blev som vi sa? Jag menade aldrig vad Winnerbäck menade, men helst plötsligt blev det vad Winnerbäck menade, så nu skrattar jag orden rakt i ansiktet, skippar den låten och åkallar en ny. För visst är vi förlorade barn, redan?

Då log vi mot varandra och sa; "vi gifter oss en vacker dag när åren fått gå", nu kan vi snart inte minnas vad vi lovat och sagt.

Det var förutspått för länge sedan. Skrivet för länge sedan. Söndergråtit, till och med redan innan det hände. Varken ditt fel eller mitt; det är läskigt hur tiden går. Och nu gör du som du vill, de där åren kommer aldrig gå, vackra dagen; aldrig komma, om det är trots eller tack vare det vi är förlorade barn vet jag inte. Det saknar relevans. Men tänk åtminstone på allt jag vet.

(Och vet du vad? Det tog inte ens 4 månader.)